|
Växtfärgning:
Vad är växtfärgning?
Växtfärgning innebär att man färgar in ett naturfärgat (vitt, grått, brunt eller svart) garn av ull, silke, bomull eller lin med avkok från blad, bark, örter, lavar, svamp (eller organismer som löss och snäckor) som har rikligt med färgämne i sig.
Färgningshistoria 3500 f.v.t. - 1200 e.v.t.
Överallt i världen har man använt sej av färger och pigment utifrån tillgängliga resurser. Konsten att färga textilier har ofta omgärdats av hemligheter och mystik. Färgarens/färgerskans kunskaper fördes vidare i generation efter generation.
3500 år f.v.t. är dateringen för ett plagg färgat med indigo funnet i Thebe.
2600 år f.v.t: Första kända skriftliga omnämnandet av färgämnen i Kina.
2500 år f.v.t: Folket längs Indusdalen i Indien känner till konsten att färga. Egyptierna använde järn och safflor för färgning.
1400 år f.v.t: Den feniciska färgningsindustrin tar sin början. Fenicierna utvecklade under årtusendet före vår tideräkning växtfärgningskonsten och att använda färg från purpursnäckan (Murex). Tyrisk purpur blev ett uttryck för kunglig börd.
År 715 f.v.t: Ullfärgning blir ett hantverk i Rom. Romarna kände till en rad med färger och delade in dem i större färger och mindre färger. De första användes för att färga plagg för båda könen, den andra endast för äldre. Gult användes till bröllopsplagg. Plinius omtalar genista, björnbär och valnötsskal för brunt, och vejde för blått. Rött utvanns ur olika växter och från kermes-lusen, känd som "kermesbär". Kermes var känt redan av egyptierna. I antikens Grekland kände man till konsten att färga turkiskt rött, karmosinrött, scharlakansrött, krapprött, blått med vejde och gult med saffran och vau.
År 638 f.v.t: Den tyriska färgningsindustrin förstörs av konkurrerande arméer.
År 400 efter vår tideräkning: Murex-snäckan börjar på grund av den romerska efterfrågan bli sällsynt genom utfiskning. Färgämnet utvanns direkt ur snäckan. Priset på purpurfärgade plagg stiger. Bland de romerska färgarna räknades purpurfärgarna som de förnämsta hantverkarna.
År 925 grundas ullfärgarnas skrå i Tyskland. Några av Sveriges äldsta växtfärgade textilier med bevarade färger är Överhogdalstapeten från cirka år 900-1100 och Skogstapeten från 1200-talet. De är färgade i rött med krapp, blått med vejde och gult med mjölon.
År 1188 nämns Färgarnas skrå i London för första gången. Under medeltiden blev städerna Venedig, Florens och Genua viktiga importhamnar för textilfärgämnen från östra Medelhavet och Asien. Dessa städer framställde också själva textilfärgämnen.
Vad är färgämnen?
Kemister brukar gruppera färgämnen efter hur de löser sej i vatten och hur de binder till olika fibrer: reaktiva, jonbindande (sura substantivfärger, glukosider, sura adjektivfärger, basofila, basiska och leukofärgämnen) och lack samt fällning (garvämnen och kypfärgämnen). Vi växtfärgare delar in dem i kypfärgämnen och betfärgämnen.
Kypfärgämnen
Färgämnena i indigo och vejde är olösliga i vatten, men löses genom alkalisk reduktion och kan då i färgbadet, kypen, fästa vid fibern. När färgstoffet utsätts för luftens syre oxiderar färgen och färgämnet återbildas, blir synligt. Ordet indigo kommer från grekiskans Indikon och latinets Indicum, som betyder "en substans från Indien". I Europa finns färgämnet i vejde (Isatis tinctoria), en två-årig växt med ursprung i Turkiet och östra Medelhavs-regionen, som odlats i Europa sedan neolitisk tid.
Att vejden tidigt var en nyttoväxt i Norden framgår av de många fynd från förhistorisk tid som gjorts i samband med arkeologiska utgrävningar. I Danmark har hittats färgade bronsåldersdräkter i blått och brunt och i det norska Osebergskeppet, från vikingatiden, fann man frön och plantrester av vejde. Inte heller för innevånarna på de brittiska öarna bör vejden ha varit obekant, därom vittnar de ofta citerade raderna ur Plinius Historia Naturalis, där han beskriver de romerska legionärernas sällsamma möte med de blåmålade kelterna år 44 och 45: "Omnes vero se Britanni vitro inficiunt, quod caeruleum efficit colorem, atque horribiliores sunt in pugna aspectu" (Alla britter färga sig vejdeblå, för att se skräckinjagande ut i strid). ur Indigo - en bok om blå textilier av Gösta Sandberg.
Betning och betfärgämnen
För att få färgämnen att fästa på textila material behövs som regel tillsats av ett bindemedel, ett betmedel. Det är vissa metallsalter som har förmågan att förena fiber och färgämne i en kemisk reaktion. I det gamla Egypten och i Mesopotamien kände man till t.ex. alunens (kalimaluminiumsulfat) goda effekt.
Vinsten (kaliumväteartrat) används för att öka effekten av betmedlet. Växter som i norra Europa har använts som beta, är till exempel mattlummer (Lycopodium clavatum), plattlummer (Lycopodium complanatum), mjölon (Arcostaphylos uva-ursi) och klibbalsbark (Alnus glutinosa). Dessa har ett högt innehåll av aluminium. Järnoxider och garvsyrehaltiga ämnen har använts för att färga svart, (vilket också skett genom överfärgning med flera färger, t.ex. indigo och krapprött.)
Hur man färgar med betfärgämnen
Vad man behöver:
Naturfärgat obehandlat vitt, grått eller brunt ullgarn, gärna så kallad växtfärgningsgarn/svenskullgarn.
En kastrull/gryta på minst 5 liter. (Den räcker till en härva garn på 100 g). Man kan använda aluminiumkastrull eller järngryta, ska sen helst inte användas till matlagning.
En termometer som går till minst +100 grader.
2 träkäppar, 50 cm långa (typ rundstav).
En våg att väga upp betmedel och färgväxter på, och ett durkslag.
Vatten och värmekälla.
Betmedel (alun).
Färgväxter.
Hur man förbereder:
1. Lös upp ev. knutar i garnhärvan och knyt stark tråd löst runt härvan på 2-3 ställen.
2. Tvätta garnet i handvarmt vatten, med milt oparfymerat diskmedel (10ml/10l vatten) eller tvålflingor. Skölj noga.
3. Mät upp vatten (4-5 liter/1 hg garn) i en gryta och tillsätt betningen.
4. Fukta garnet i handvarmt vatten och för ner det i grytan. Värm badet till 90 grader. Beta 1 timme vid 90 grader. Håll garnet i rörelse. Garnet kan ligga kvar och svalna i betbadet, eller användas direkt. Obs! Vinstensbetat garn ska sköljas väl före färgningen.
5. Färgbadet görs i ordning enligt recept (se litteratur nedan).
Hur man färgar:
1. Fukta garnet i handvarmt vatten, krama ur och för ner det i färgbadet.
2. För garnet upp och ner i badet på 2 käppar de första 10 minuterna för jämn infärgning.
3. Färga 1 timme vid 90 grader, om inte receptet anger något annat.
4. Garnet kan svalna i färgbadet, om man inte ska använda badet direkt efter som efterbad, (dvs. göra en färgning på nytt garn).
5. Skölj ur det avsvalnade garnet noga i rent handvarmt vatten (använd gärna ättika i sista sköljningen), krama ur härvan och torka (ej i direkt solljus).
Färgämnen och betning
Vanliga färgväxter/ämnen:
Blå: indigo, vejde
Röd: krapp, koschenill
Gul: björklöv, asplöv, eklöv, renfana, rölleka, daggkåpa, ljung, mjölon, lökskal
Brun: stenlavar, brakvedsbark, islandslav
Alunbetning (20 g alun/100 g garn) till dessa växter:
Björk, renfana, mjölon, hundkäx = gul
Fräken = ljusgul
Ljung = brungul
Lökskal = rödgul
Alun - vinstensbetning (20 g alun + 5 g vinsten/100 g garn) till dessa växter:
Björkblad = gulröd
Daggkåpa = gul
Ekblad = gulbrun
Krapp = röd
Hemsidor:
www.straw.com/sig/dyehist.html
www.straw.com/tan/dyeing/ApplicationDyes2.html
www.coloryourcarpet.com/History/DyeHistory.html
Litteratur:
Växtfärgning av Gösta Sandberg & Jan Sisefsky (Norstedts)
Växtfärgningsboken av Annika Langlet (LT)
Färga garn och tyg av Hilkka Råbergh (ICA bokförlag)
Färga med svampar av Carla & Erik Sundström (ICA bokförlag)
Växtfärgning med örter, svampar och lavar av Erik Sundström (ICA bokförlag)
Länkar till köpställen:
Gudruns ullbod
Slöjddetaljer
|